Bekämpning av filtsjukan

Sjukdomsförloppet

Allmänt

Filtsjukans smittohärd ligger i jorden eller i utsädet. Då bara förhållandevis ung vävnad är känslig, begränsas infektionen till växtperiodens början, allteftersom nya känsliga vävnader uppstår i plantan. Infektionen sker bara i potatisplantans underjordiska delar.

Groddarna infekteras först, redan före potatisens uppkomst, och angeppet i unga stjälkar avtar snabbt efter det. Näst skadas stolonerna, när de börjar bildas, ungefär tio dagar efter uppkomsten. Sista skedet är infektionen av de små knölarna strax när de börjar bildas i stolonerna, ungefär tre veckor efter uppkomsten av potatis.

Då svampen växer mycket snabbt, erövrar den fort alla potatisens underjordiska delar. Redan vid starten av stolonbildningen finns mycelium överallt. Den förblir dock ganska overksam under perioder, då den inte har känsliga potatisvävnader till hands.

Nätet av svampmycelium runt nedre delen av stjälken kan tjockna och bilda en gråvit fruktkropp i stjälken strax ovanför marken. Den är en könlig form av svampen och kallas Thanatephorus cucumeris. Hög fuktighet gynnar bildningen av fruktkroppen. Filtsjukan har fått sitt namn av det här symptomet.

Det sista aktiva skedet i sjukdomsförloppet startar när potatisen börjar mogna, för då bildar svampen sk sklerotier i alla underjordiska delar av potatisen. Sklerotierna i knölarna kallas för lackskorv. Sklerotierna är svampens restform och med deras hjälp håller sig sjukdomen vid liv till nästa säsong.

Sjukdomshärden

Utsädessmittan

I utsädet överlever filtsjukasvampen huvudsakligen som lackskorv, som bildas i mognande knölar. Därtill finns svampen vanligen i knölen också som för ögat osynlig mycelium. Man kan urskilja den under mikroskop, särskilt i potatisögonen.

Det finns mycket varierande försöksresultat om hur mycket lackskorv behövs för symptom och sänkt avkastning och kvalitet, . Ett gemensamt drag för resultaten är dock det, att ju länge norrut man odlar potatis, desto mindre mängd lackskorv behövs för att skapa sjukdomsproblem. Om det finns mycket smitta i utsädet, bryter sjukdomen säkert ut oberoende av förhållanden. Med liten mängd smitta på knölen kan skadornas omfattning bero bland annat på temperaturen: ju högre temperatur särskilt omedelbart efter sättningen, desto mindre skador.

Lackskorv på knölen är i våra förhållanden den främsta sjukdomskällan. I svala nordliga förhållanden är redan en mycket liten mängd lackskorv, bara några små sklerotier per knöl, nog för att framkalla sjukdomssymptom. Redan måttlig mängd lackskorv kan få till stånd stark smitta. Den osynliga smittan på utsädet har däremot ganska låg besmittningsbenägenhet.

Jordsmittan

Jordsmittan består huvudsakligen av sklerotier som har blivit i jorden från föregående påtatisodlingen på skiftet. De bildas i den mognande potatisplantan vid sidan av knölarna också i rötter, stoloner och nedre delen av stjälken och sållas i marken vid upptagningen.

Svampen förmår att leva i jorden också som saprofytisk mycelium, som utnyttjar multnande organiskt material som föda. Den är dock en relativt ineffektiv saprofyt och särskilt låg kvävehalt (hög C/N relation) i organiskt material försämrar konkurrensförmågan. Riklig tillförsel av färskt kvävehaltigt material i jorden kan för en tid accelerera jordsmittan till kraftig tillväxt. Ett känsligt växtslag som odlas strax efter tillförseln kan då råka illa ut.

Enligt växtföljdförsöken minskar jordsmittan snabbt när man håller paus i potatisodlingen. Orsaken ligger närmast däri, att sklerotierna är inte särskilt långlivade i marken och nya bildas bara i potatisen. Mängden och betydelsen av jordsnittan kan därför sist och slutligen bero allra mest på det, hur mycket sklerotier har bildats i den föregående potatisen och blivit kvar i marken.

Ny lackskorv uppstår av mindre mängd smitta i jorden (eller i utsädet) än andra filtsjukans skador. Orsaken till detta är svampens förmåga att förstärkas betydligt under sommaren, tack vare att den kan livnära sig på potatis. På sensommaren, då det dagas för ny lackskorvbildning, har en liten mängd ursprunglig smitta vuxit till så pass, att den förmår bygga upp ansenlig lackskorvighet.

Filtsjukasvampen trivs bäst i jordens ytlager. Smittomängden minskar snabbt redan när man går djupare än 10-15 cm från jordytan. Orsaken till detta är förmodligen svampens känslighet för hög koldioxidhalt och syrebrist.

Groddskadorna

Infektion

Filtsjukan börjar infektera potatis omedelbart efter sättningen, genom att först angripa groddarna. Groddspetsarnas död har de alvarligaste följderna, beroende på dess stora inflytande på potatisens utveckling. Den tvingar grodden att fortsätta från ett sidoskott, t.o.m. flera gånger före uppkomsten, vilket fördröjer uppkomsten och potatisens utveckling långt in på sommaren. Därtill minskar stjälkantalet klart. På sensommaren hinner dock den sjuka plantans stjälkvikt och längd upp den friska plantans.

Filtsjukan infekterar inte gröna växtdelar, utan all skadegörelse sker inne i bänken.Man skulle tro, att gröna groddar är skyddade, men så är icke fallet. Strax efter att förgrott utsäde har planterats börjar grodden växa i längd och bilda ny känslig vävnad.

Groddarna skadas ofta redan under förgroningen, om den utförs i förhållanden som gynnar groningen av lackskorven. Luftfuktighet är den kritiska faktorn. Också temperaturen inverkar, men den ju alltid tillräckligt hög (15-20 drader) under förgroningen. När relativ luftfuktighet stiger till 100 %, gror sklerotierna och svampmycelium växer snabbt till groddarna. Sådana för filtsjukan gynnsamma fuktiga förhållanden uppstår lätt när potatis förgros i stora lådor eller i storsäckar.

Inverkan på avkastningen

Som följd av den försenade utvecklingen och sänkt stjälkantal utnyttjar smittat potatisbestånd ljus och andra växtfaktorer dåligt särskilt på försommaren. För att ta igen förseningen, måste potatisen satsa mera på blastutvecklingen, vilket förstås sker på bekostnad av knölutvecklingen. Det hela resulterar i att avkastningen blir lidande för hela sommaren. Procentuell skillnad mellan friskt och sjukt utsäde minskar när växtperioden skrider mot sitt slut. Förseningen leder också till lägre stärkelsehalt och ökad blötkokning.

Stjälk- och knölantalet

Groddskadorna sänker i regel klart antalet stjälkar, och knölantalet och vikten av rötterna sjunker i samma mån. Knölarnas medelvikt däremot stiger något då knölantalet minskar. Groddspetsens död kan i sällsynta fall också leda till ökning av stjälkantalet, då flera, förhållandevis svaga, sidoskott växer fram samtidigt. Ökningen kan då fortsätta ännu efter uppkomsten.

Filtsjukan dödar sällan potatisplantan helt. Då så sker och det bildas en lucka i potatisbeståndet, kompenserar de omkringliggande plantorna för hålets negativa verkan och skördeförlusten blir relativt liten.

Groddbränna

Groddarnas känslighet för infektionen beror i grund och botten på att filtsjuka förmår infektera bara nya vävnader. Således tar angreppen slut nästan omedelbart när groddarna har vuxit upp från marken och transformerats till stjälkar. Av kampen i jorden blir kvar mörkbruna frätsår i underjordiska stjälkdelar. Detta symptom av sjukdomen kallas för groddbränna, såsom också såren i själva groddarna, och i senare skede, i jordlöpare. Såren i stjälkarna växer inte nämnvärt större efter uppkomsten och eventuella nya infektioner blir p.g.a. stjälkens tilltagande resistens oansenliga.

Stolonskadorna

Infektion

Stolonerna börjar skadas omedelbart när de börjar bildas, redan ett par veckor efter uppkomsten. Också i stolonerna skadas spetsen lättast. Stolonen dör ofta redan i startgroparna, d.v.s. strax den börjar skjuta fram från stjälken. Därför är sjuka plantans stolonantal något reducerad. Antalet friska stoloner är ofta minde än helften av den osmittade plantans mängd.

Om groddarna och stjälkarna är svårt drabbade av groddbränna, får också stolonerna mycket skador. De kan dock bli infekterade fast groddarna och stjälkarna skulle förbli helt friska. Då har groddarna vuxit så fort att de har kommit ifrån smittan, men stolonerna, som startar lite senare, har inte mera sluppit den. Det finns en allmän uppfattning, att jordsmittan inte hinner skada groddarna väldigt mycket, utan i stället infekterar mera stoloner.

Knölboets struktur

Den största nackdelen med stolonskadorna är, att knölarna får växa i onormalt korta stoloner. Därav följer, att knölboet blir mycket tätt och ligger nära stjälkarna. De svällande knölarna trycks därför mot varandra och blir missformade. Grönfärgningen av knölarna ökar också, för de översta knölarna hamnar nära ytan och skjuter lätt upp från jorden på sensommaren. Det täta växtsättet ökar också knölarnas fårighet, när stoloner och rötter hamnar i kläm mellan knölarna.

Storleksfördelningen av knölarna

Stolonskadorna har normalt inte stor inflytande på knölantalet, som huvudsakligen beror på hur mycket filtsjukan lyckas reducera stjälkantalet. Stolonskadorna påverkar i stället knölarnas storleksfördelning. Knölarna i stoloner, som bildas i stället för dem som skadats, är sena i utvecklingen och blir därmed små, likaså knölarna, som bildas i förgrenade stoloner. Huvudparten av assimilationsprodukterna samlas i några få knölar, som lyckats formas i oskadade stoloner.

På detta sätt består en drabbad skörd bara av små och överstora knölar, på bekostnad av de normala medelstora. Sned storleksfördelning ökar förstås förlusterna vid sorteringen. Därtill kan de stora knölarna vara ihåliga, om sorten är känslig för den åkomman.

Knölskadorna

Infektion av småknölarna

Också små knölar kan infekteras av svampen. Knölbildningen börjar 2-3 veckor efter uppkomsten. De minsta knölarna kan infekteras genomgående, men ju större knölen är vid angreppet, desto mera koncentreras skadan till kronändan. I den delen finns ju knölytans färskaste och för infektionen känsligaste vävnad.

Gropar, hål och växtsprickor

Knölinfektionerna syns senare bland annat som gropar och hål eller hos lätt sprickande sorter som växtsprickor. Groparna koncentreras i kronändan av knölen. Gropen är desto större, ju tidigare infektionen har skett. Infektion av mycket små knölar kan leda till stark missbildning av hela kronändan.

Skorvighet

Knölinfektionerna leder också till en ytskada som påminner om nätskorv. Själva infektionen för den här sortens symptom uppstår, på samma sätt som i fråga om vanlig potatisskorv, redan i småknölarna. Symptomet, skorvigheten, är små sprickor i knölytan och resultat av den irritation av knölytan som sjukdomsalstraren förorsakar. Vi har märkt, att vanlig potatisskorv minskar när filtsjukan ökar. Det verkar alltså som om de här patogenerna skulle lite konkurera med varandra vid tidpunkten för infektionen.

Lackskorvbildningen

Mekanismen

Lackskorvbildningen är starkt bunden till potatisens mognande. Vid tilltagande mognad minskar utsöndringen av ämnen som hindar utvecklingen av lackskorv (förmodligen bl.a. koldioxid) och stimulerande ämnen får övertaget i stället. Också rötter och stoloner kan avsöndra dessa stimulerande ämnen. Lackskorv tycks också bildas i dem till och med tidigare än i knölarna.

Utsädet/jorden som smittokälla

Mellan lackskorvigheten i utsädet och i skörden finns bindning, dock inte lika stark som mellan smittan i utsädet och groddbrännan. Tidsperspektivet är ju helt olika: från utsädet till skörden finns en hel växtperiod, men från utsädet till groddbrännan bara några veckor. I praktiken är en mycket liten utsädessmitta nog för att få till stånd rikligt med lackskorv i skörden. Potatisen är en bra näringskälla för svampen, som har gott om tid att föröka sig i jorden under sommaren. Därför kan det finnas rikligt med smitta i jorden mot hösten, fastän mängden på våren skulle ha varit låg. Därutöver reglerar potatisens mognadsprocess på ett avgörande sätt det, hur smittan lyckas yppa sig som lackskorv.

Också smittan som ursprungligen härstammar från jorden kan lätt förorsaka lackskorv. Redan andra året efter till och med lång paus i potatisodlingen har växtföljdens goda inverkan försvunnit och lackskorvrisken klart ökat.

Växtförhållanden

Lackskorvbildning förutsätter ganska hög fuktighet. Därför blir det ganska sparsamt med lackskorv i torra förhållanden. Det finns ofta mera lackskorv på ena sidan av knölen, förmodligen för att den sidan av knölen har legat i jorden neråt, i högre fuktighet. Å andra sidan skyr svampen också våta förhållanden, och extrem blöta vid tiden för potatisens mognad kan helt hindra lackskorven att bildas i knölarna.

Blastdödningen

Blastdödningen, som utförs vid utsädesodlingen för att stoppa knölväxten, är avsedd att förstärka knölskalet och hindra bladmögel att infektera knölarna vid upptagningen. Blastdödningen försnabbar mognaden och minskar kontakten mellan knölen och plantan, vilket gynnar lackskorvbildningen. Ökningen börjar märkas ungefär tio dagar efter blastdödningen. En månad efter blastdödningen har lackskorven redan nått sin kulmination.Också mekanisk blastdödning gör samma sak, men något långsammare.

Att knycka upp stjälkarna, åter, befrämjar lackskorvbildningen mindre än de andra sätten att bli av med blasten. Det kan bero på det, att största delen av rötterna och stolonerna, som stimulerar lackskorvbildningen, försvinner på samma gång. Åtgärden söndrar också strukturen i bänken och förbättrar därmed luftigheten, vilket kan minska effekten av lackskorvbefrämjande ämnen. Också metoden att skära av rötterna i samband med mekanisk blastdödning har i undersökningarna minskat lackskorbildningen.

Även potatisens naturliga mognad sätter i gång lackskorvbildningen. Tidigt mognande sorter har därför större risk att få lackskorv, om man inte skördar i tid.

Groning av lackskorven

Tack vare den låga lagringstemperaturen och luftfuktigheten ökar eller gror lackskorven inte under lagringen. På våren när potatisen förgros, finns det dock risk för att sklerotierna vaknar och börjar bilda svamptråd, som kan infektera groddarna redan under förgroningen. Den avgörande faktorn är då luftfuktigheten, som vid förgroning av av utsädet i stora partier stiger lätt hög och blir gynnsam för svampen. En bra indikator är rotbildning under förgroningen: om rötter börjar bildas, är förhållandena gynsamma också för filtsjukan.